Vilken underbar tränare och underbara träningskamrater jag har!
Kom till anläggningen stormandes från jobbet ca 19.17 slängde på mig utrustningen och möttes av en färdigbyggd bana, och framskrittad häst. Vänliga Matilda kunde ta Skilla som handhäst tillsammans med Almelou som jag skrev om förra veckan. Satt upp, kände lite på henne för att sedan börja rida fram.

Tog det stora steget idag och red fram utan gramantygeln som varit min trofasta vän på hoppträningarna. Hon var väldigt mjuk och fin samt lättreglerad. Något låg i formen som hon varit senaste veckan. Utan gramantyglar och med ny sadel, hur skulle denna träning sluta ställde jag mig själv frågan.

När hästarna var varma samlades vi för att börja rida fram hästarna i en markarbetsövning. Började i höger galopp över två bommar för att sedan fortsätta runt på en volt. Över bommarna igen, mjuk båge över första bommen på linjen, avbrott vänstergalopp för att hitta volten med två bommar, volt och över bommarna igen. Låta hästarna pusta och samma sak igen tills allting fungerade bra.

Efter en lyckad framridning och markarbetsövning bestämde jag mig för att ta det stora steget. Att träna helt utan gramantyglar, på vinst och förlust. Därefter var det dags att hoppa banan. Ingen framhoppning utan alla fick börja med att hoppa banan på låg höjd för att hitta flytet, vägarna och nogrannheten mellan hindren. Jag och Skilla började då jag inte har nerver att stå och vänta allt för länge.

Började att hoppa banan med en dålig galopp, forsatte med denna taskiga galopp banan igenom. Fick henne inte framför mig, under mig eller med mig vilket resulterade i vingliga vägar, några utbrytningar och missförstånd. Skilla var ofokuserad och tittig på skuggorna som omgav alla hinder. Jag som ryttare satt inte alls på plats där jag skulle, hade ingen fokus på min egen kropp och gav henne inga möjligheter att göra första rundan bättre än hon faktiskt gjorde. Hon ställde upp och vi krånglade oss igenom banan. Det var inte vackert, och absolut inte bra ridning från min sida. Men jag red hela banan och vi tog oss igenom den, lyckligtvis.

Andra rundan började lika taskigt som första rundan. Med en dålig galopp, dålig ridning och en ryttare halvt liggandes på halsen som tryckte med sina ben allt hon var värd. För en gångskull gick Skilla inte fram som hon brukar. Eller borde, enligt mitt tyckte. Ovanligt nog skulle jag vilja påstå. Därav mitt "framstupa sidoläge" ridning. Inte effektivt, men med lite ork i kroppen var det resultatet av mina försök att rida på frammåt och samtidigt vara mjuk och inte ställa för höga krav.

Efter halva banan fick jag nog! Gjorde halt, ruskade om mig själv var så frusterad över min dåliga ridning, hennes långa låga form och markbundenhet att det var nog. Satt mig tillrätta och "började om" mitt i banan. Kom till en helt annan ridning, bra var den inte men betydligt bättre. Sista linjen fick jag en bra känsla och kunde känna att vi var påväg tillbaka  igen.

Skrittade länge då resterande träningskompisar skulle hoppa sin bana. Satt och funderade på mina brister, vad jag skulle förändra och hur jag skulle aktivera henne på bästa sätt. Frustration kan leda till mycket dåligt, men änven vända någon dåligt till någonting bra.

Fick hoppa om några linjer i slutet av träningen, såg till att galoppen var bra, hon var hos mig och var luftig och framme som hon borde vara. Red an på linjen med fem galoppsprång och avslutade med en hög oxer. PERFEKT emellan hindren, perfekt språng över oxern - oj vilken underbar känsla! Fick komma på linjen en gång till, lite bättre tryck in för att få ett bra språng över grinden, hoppa oxern och vidare på ett räcke. Hon trampade om och hoppade nära(!!). Tog om sista bågen och fick till ett stort språng på räcket vilket var precis det jag önskade.

Efteråt kände jag mig mer eller mindre lyrisk. En underbar känsla som nästan tvingade mig till tårar. Att det ska vara så svårt att komma till ridning, hitta fokus och släppa nervositeten! När jag sitter rätt, rider rätt så är hon verkligen en dröm. Inte allt för många unghästryttare som kan tycka att unghästen blir "för snäll" när hon går lång låg emellan hindren när man inte kräver någonting. Bortskämd har jag nog blivit stundtals.

Den avslutade linjen gav en sådan känsla att jag blir knäsvag bara av tanken. Kanske är debuten inte så långt bort. Vi kanske inte hinner till utsatt datum, men steget är taget och vi tänker kämpa oss närmare och närmare tills vi kommer ut och visar vad vi går för.