Satt och kollade igenom bilderna från försäljningen av Kiara.
Helt plötsligt så högg det till i hjärtat, som ett krampaktigt tag som vägrar släppa.
Allt kring försäljningen, att hon åkte och nu står hos en ny ägare har jag förträngt så långt det bara går. Flyr man tillräckligt långt och fort kanske man slipper känna hur ont det egentligen gör.

Tyvärr fungerar det inte!
- Har verkligen försökt att skjuta bort tankarna på att jag saknar min ponny. Min tokhäst, min skrutt utan att lyckas. Att ha jobbat med en häst som Kiara önskar jag alla ryttare. Uttrycket blod svett och tårar var en vardag för mig och Kiara. Men efter allt slit, alla timmar med träning, missförstånd och kamp hade vi det otroligt bra. Väldigt många fina minnen, väldigt många ögonblick för bara oss. Vi nådde aldrig toppen, men för er som följde våran resa var den enorm!

Det gör ont i hjärtat när jag tänker på henne, att jag gav upp. Min första kärlek till en egen häst, min bästa vän och min trogna föleslagare under fyra tuffa år. Jag önskar att jag hade kunnat behålla henne, haft någon som kunde fortsatt tävla och träna, ha henne nära sådär underbart nära.

Jag tänkte längre än så, jag prioriterade hennes välbefinnande före mitt eget - därav ett nytt hem. Men det grämer mig, jag saknar henne. Jag saknar mig min bästa vän och någon som känner mig, förstår mig och bar mig när jag inte orkade mer.

They can never take yesterday!
Minnerna finns för evigt och i en framtid kommer du stå hos mig igen.