I ridsporten väljer vi ryttare tidigt vilken gren som passar oss bäst, utan att ta hänsyn till hästens förutsättningar och önskemål.

Som tidigare ponnyryttare och ponnyägare var valet enkelt, jag ville både tävla hoppning och dressyr. I norrland är detta ett mycket enkelt val då tävlingarna är få och lätt att matcha ihop. Tävlingarna krockar nästintill aldrig, och som amatör och ny hästägare hade jag inte valt favoritgren.

Mina brister som ryttare på den tekniska biten i dressyren, ponnyns oegenskaper och ovilja att jobba korrekt gjorde en dressyrinriktad karriär tungrodd. Min stora rädsla för att hoppa sedan tidig ålder växte bort med tiden då ponnyn var tuff och ärligare än ärligheten själv. Så där hade jag gjort mitt val. Ponnyn ville hoppa, mina nerver var OK men dressyren behövdes för att stärka mitt och hennes samspel och förtroende. Kiara var en perfekt allroundhäst, klok och kunnig. Inte speciellt välriden, men ett gott register och god utrstålning som oftast återfanns på träning.

Tävlingsmöjligheterna inom storhäst är betydligt bättre och valet: hoppning eller dressyr blev aktuellt.

Inför storhästköpet var jag tvungen att bestämma mig vilket typ av häst jag ville ha. En välhoppande dressyrhäst eller möjligen en hopphäst med god gång. Utvecklingsmässigt var valet enkelt, har man gångarterna går dressyren att falla tillbaka på. En välriden dressyrhäst har inte alltid möjlighet och mod att hoppa de högre klasserna.

Mina bristande tekniska kunskaper gjorde dressyren till ett ointresse. Ponnyn var inte intresserad av att visa upp sig på tävlingsplats och all träning kändes "förgäves" när resultaten aldrig kom. Min hopprädsla försvann allt eftersom då jag hade en modig ponny som räddade mig mångt och mycket. Där rullade rosetterna in och vi klättrade i klasserna.

Att rida på känsla har alltid varit min utväg. Därför har hoppningen blivit mitt stora intresse. En pigg och nervig häst som håller sig i skinnet, visar sina goda sidor tackvare en god ryttare är för mig det bästa. Då tekniken saknas, men känslan finns faller allt på plats. För att vara en god dressyrryttare krävs precision och teknik i mångt och mycke. Något sådant har jag aldrig fått träna upp. Kanske kommer det en dag där jag biljerar på dressyrbanorna, men så länge tjusningen av hoppningen lockar är det där jag väljer att satsa.

Som ryttare jobbar jag alltid mot perfektion. Att minska mina fel och brister samtidigt som jag skaffar mig mer erfarenheter och kunskap. Att vara fullärd och felfri är omöjligt, men en god ryttare med goda egenskaper är ett rimligt mål.

Mitt val att inrikta mig på hoppningen har kommit med tiden. Samspelet mellan häst och ryttare är något unikt, i hoppningen livsavgörande. Adrenalinet och känslan efter en felfri runda med god känsla är oslagbar. Därför fortsätter jag och att sluta som medelmåtta är aldrig bra nog. Målet är satt högt, med den underbara häst jag lyckats få siktar jag mot stjärnorna.