Som så många andra skriver på bloggar, i tidningen och på facebook så diskuteras ämnet "stilbedömning" extremt mycket. Jag har väldigt mycket åsikter, väldigt mycket bas att stå på i mina uttalande men har hittils hållt mig HELT utanför. Dels av taktiska skäl, del av personliga skäl men sugen har jag definitivt varit. Jag har strykit under andas uttalande som jag står för, och håller med om - men har egentligen aldrig kastat mig in i kriget.

 

Så då är frågan, ska man, eller ska man inte. Ska man stå på sidan och låta de "uthängda" ta smällen, föra talan och argumentera för beslutet. Eller ska man kasta sig in i kriget, som en soldat och läxa upp dem som inte kan betee sig? Diskussionen är så banal, den är på SÅ låg nivå, men vill man skaffa sig bloggvisningar, tittarsiffror eller hetsdiskussioner är det ett väldigt passade ämne, och helt rätt i tiden.

 

Avvaktar något innan jag beslutar om jag ska ge mig ut på krigsstien eller inte, mina åsikter är väldigt fasta, jag har delat med mig av några. Men mycket är osagt, det finns två sidor av två mynt.

 

Kriga för barnen,priserna, hästarna, sporten eller mästerskapet?

Mina korta försök till att blogga under hösten har varit väldigt halvhjärtade. För er som känner mig privat och haft regelbunden kontakt vet ni anledningar som är fler än få. Jag tänker inte skriva en blogg om mitt privatliv, mitt mående eller det som gjort att blogen blivit liggande mer än en kort sammanfattning : KAOS

 

Som rubriken lyder, vet ni säker att med rätt band till ert djur, i detta fall min häst så avspeglar hon mitt humör och mitt mående. När jag är lycklig, stabil och i balans går hon som en dröm och mina mål känns väldigt nära, och rimliga. Under min höst har det hänt mycket, fysiskt, psykiskt och det har även fattats beslut, planerats för framtiden och övervägt highway to tell or stairway to heaven. Under allt grummel, kaosen och velandet så har Skilla gått fantastiskt bra, hon har kämpat på och verkligen gjort allt för att hålla mig ovanför ytan. Tyvärr, räckte inte det innan jag drog med henne i fallet.

 

Det resulterade i att Skilla sakta blev smalare, tappade muskler och föll ur. Trots att hon motionerades som vanligt, åt som vanligt så var det något som störde hennes mående. På 14dagar gick hon från smal till mager, och kort därefter utmärglat mager. Hennes mage la av och hon var knappt skinn och ben. Detta har, som ni kanske förstår tagit enormt hårt på mig. Att se mitt hjärta sakta men säkert tyna bort för att mitt liv varit kaos - är det värsta straff jag kan uppleva, genomgå och genomleva.

 

Som sig hör till hästvärlden har detta flitigt diskuterats mestadels bakom min rygg och råa kommentarer ha haglat. Vilken idiot till människa skulle inte må dåligt när ens häst faller ur och blir mager? Att höra detta, dag in, dag ut bakvägen är i min värld som att säga "nu har du nog blivit tjock och klämma någon på magen". Nähä, jag märker inte att mina kläder inte passar, att byxerna spricker. Alternativt "OJ vad du är mager stackars flicka du måste äta och köpa godsaker", men tänk OM jag äter, eller OM jag redan börjat banta - men inte fått något resultat. Jag blir först arg, sen väldigt, väldigt ledsen. Jag är inte dum i huvudet eller efterbliven, jag SER att min häst mår dåligt, faller ur och är mager.. Uppfatta mig nonchalant, brutalt ärlig eller bara väldigt obrydd om livet i mycket. Men helt ärligt, påpeka inte det självklara som att jag vore dum i huvudet. Eller, prata inte OM mig och tro att jag inte kommer höra det. Av denna anledning har jag mer än en gång, överväga om jag någonsin kommer hitta foten i backen och må bra, så min älskade stjärna kan må bra. PÅ grund av folks idiot, ingeting annat.

 

Tur nog, har jag några klippor i min närhet, som med peppning stöttat mig och dragit mig till knästående. Härifrån har vi lagt om Skillas foderstat och börjat i trådslutet (mage i balans) för att sedan jobba med hull, fett och tillväxt.

 

Jag har en lång väg framför mig, och den kommer vara tuff, grå och mörk. Men med en suck av hopp och styrka av dem som bär mig när det är tyngst hoppas jag att vi är tillbaka på banan tillsammans snart igen. Ett steg i processen är att vi kommer flytta 14/1 till anläggning för att få bästa möjliga möjligheterna att bli bäst, tillsammans igen.