Den utlovade tävlingen!

Mitt bästa hästminne:

Det var en helg för ojoj hela 5 år sedan.. Vi åkte iväg kanske 15 mil för att tävla , jag skulle starta LA för första gången och inte nog med det de var DM, på min egna ponny som trot eller ej var ett varmblod ! Jag var så nervös så, när dagen och klassen väl var framme trodde jag att jag skulle dö, men jag kämpade , vi kämpade för allt vad vi kunde och tro det eller ej men vi tog en andra plats i DM ,et .. När jag gick i mål visste jag knappt vad jag hette, jag visste inte att jag var placerad men tårarna föll av lycka bara för att jag tog mig runt banan på min underbara ponny, när jag sedan fick veta att jag dessutom blev placerad så rann det ännu mer tårar.. Lyckan var total ! Vårt egna lilla varmblod , även kallad Looydn hade tagit mig runt banan, han som egentligen var tänkt som mammas travhäst blev istället min hopp ponny, och efter den här starten tog vi ett flertal placeringar i LA.. Min käre ponny, som vi köpte som föl och som fortfarande står hemma hos oss i hagen 14 år har han fyllt upp mitt liv med glädje och en massa fantastiska upplevelser. Det här minnet kommer jag ihåg så starkt som jag gör eftersom det var en fantastisk dag, jag var så nervös och mådde illa innan start, trodde för allt i världen att vi inte skulle ta oss runt banan då den var rätt stor. Men vi tog oss runt och dessutom blev vi placerade. Det var ett fantastiskt ögonblick som jag tror att varken jag eller någon annan skulle sluta som det gjorde. Jag vet inte om det har förändrat mig på något sett då jag har och fortfarande är en ödmjuk person och jag verkligen uppskattar framsteg, även de riktigt små som många knappt skulle märka kanske.



För mig är det här värt att komma ihåg då det är det bästa ögonblicket i mitt hästliv.



Bifogar bild ( Dålig kvalite dock )



Och länkar till tävlingen i min blogg :)

Mitt bästa hästminne är från sista träningen med en gammal ponny. Det var först då som allt kämpande verkligen gav utdelning, hon samarbetade i riktig harmoni. Känslan går inte att förklara med ord, när hon mer eller mindre stått på bakbenen konstant i ett halvår förändrades till den elitponny hon verkligen var. Att kunna leka med hennes gångarter, göra en travökning och samtidigt se åskådarna hålla andan och bara titta.. Den känslan är helt fantastisk och måste upplevas. Jag fick uppleva den känslan flera gånger med den ponnyn, men just den här sista träningen var allt så klockrent. Perfekt. Tanken var att vi skulle göra enkla byten, eftersom hon tidigare protesterat i dem. Denna träning så gick det klockrent direkt, desto färre skrittsteg jag bad om ju bättre blev det.. Det var även den sista ordentliga ridturen vi fick tillsammans. Efter det bröt helvetet lös, och idag vilar hon i frid. Evigt älskad, alltid saknad. Jag lever på minnet av den träningen och tänker fortfarande på den när det känns som tuffast och motivationen saknas, kom vi så långt så är allt möjligt. Det handlar bara om att aldrig ge upp, och var det något som hon verkligen lärde mig så var det just det. Att aldrig ge upp, aldrig sluta kämpa, för efter motgång kommer framgång.



Kan inte länka tävlingen men bifogar en bild. :)

Det är så otroligt svårt att välja ut ett ända hästminne då jag har så otroligt många fina och otroligt många jag aldrig kommer att glömma bort.



Men ett av alla minnen som jag aldrig kommer att kunna glömma var en sommar för vädigt länge sedan, när jag var 12 år gammal och hade en gammal hoppponny som var 26 år (myket fräsh och pigg).



Jag var en riktig stalltjej och kunde vara i stallet från morgon till kväll och bara pyssla och rengöra diverse saker. Ponnyn som jag hade stog just denna sommar på bete med grannens hästar och det var jätteroligt att det fanns en massa andra tjejer i min egna ålder med samma intresse där.

Så vi gjorde inget annat än att hänga i stallet.



I alla fall så red jag mycket barbacka på den här tiden. Kunde stå i höggräset och låta henne beta i flera timmar om jag bara fick sitta på hennes mjuka rygg.



Jag skulle rida lite på ridbanan barbacka och två av dom älsta i stallet skulle hoppa på sina dressyrhästar. Båda två är kända för att enbart nucka dressyr på sina mycket stora hästar så det var mycket fniss denna varma sommarkväll när jag kom ner på banan med min ponny.



Och då frågade helt plötsligt en av tjejerna om jag inte skulle vara med. Ponnyn jag hade var VÄLDIGT het och om mamma varit där hade hon nog aldrig vågat låta mig hoppa. :P

Iaf så var det ju bara sockerbitshöjd så det var klart jag var med på denna "duell". Fler tjejer från stallet kom ner för att kolla på dressyrnissarna som skulle hoppa och hindrerna blev högre och högre.



tillslut tyckte dom som red att det började bli väldigt högt, och en av småtjejerna sprang in för att hämta den gamla mätstickan.

Högden låg på 130cm.

Mitt i allt skratt åt dressyrnissarnas hoppning fanns jag och min lilla C-ponny.

Känslan var enorm! vi hade klarat det! Och det var lätt! Både jag och ponnyn var riktigt nöjda när vi skrittade av.



Efter åskådarna lugnat ner sig kom ju alla på: MATILDA! NI HOPPADE JU OCKSÅ DET DÄR!? BARBACKA?! du är allt en tokig unge du :)



..och allt jag kunde tänka var att jag hade världens underbaraste ponny. Minns att jag borstade henne länge efter denna ridtur och när jag skulle fara hem så pussade jag henne på det mjukaset stället (bakom örat) andades in den underbara ponnydoften och sa att: Det här kommer jag aldrig att glömma.



Och det har jag aldrig gjort. Hur det har påverkat mig som ryttare är att jag fick ett bra boost självförtroende, vilket var nyttigt. För jag kan också berätta att den här ponnyn inte alltid var lika lätt att rida.

Men har lärt mig så otroligt mycket på henne och lärde mig tälamod,lugn och mjuk ridning.



Idag ägnar jag mig inte alls åt hoppning och är en riktig dressyrnisse själv. Men ibland tänker jag tillbaka då jag vågade och hade världens bussigaste ponny! Och jag vet än idag hur det känns att flyga! Vilket jag aldrig ångrat. Kommer aldrig glömma detta minne!

Och en sån ponny får man leta länge efter!

Mitt bästa hästminne var nog när jag var 7 år, det var alltså sommaren 2002 då jag och min kompis var i baggböle där det fanns hästar, vi stod utanför hagen och klappade alla hästar, sen kom en utav ägarna in till en av hästarna, den vita hästen.



Hon tog upp hästen till stallet och började borsta osv, jag och min kompis följde lite tveksamt efter och ville bara kolla på när hon borstade hästen.



Sen när vi var i stallet, frågade vi om vi fick hjälpa till och borsta hästen, och det fick vi, vi vart överlyckliga, dock var jag så kort så att jag endast kunde borsta benen och halva magen;p



vi for till baggböle några dagar den veckan innan vi bestämde oss för att våga fråga om vi fick testa rida på hästen, ägaren sa att det gick bra och vi bestämde tid och dag,



när den dagen var inne var jag och min kompis jätte peppade, vi hade på oss full utrustning och for iväg tidigt till baggböle,

vi väntade på ägaren som kom ca 1 timme efter oss, hon frågade om vi ville rida barbacka eller med sadel, vi valde såklart sadel eftersom ingen av oss var särskilt hästvana,



vi fick rida och det gick bara bra, jag minns att det var första gången jag travade på en häst!(=



sen frågade vi vart hästen kom ifrån, och då sa ägaren SURF, och att hästen hette Grey-Lady,



Hon sa även att hon red där och att hon hette Johanna Wikström,



Vi tackade för att vi fick komma och rida Lady och for hem,

Väl hemma så frågade jag pappa ifall jag fick börja rida, han sa att han skulle fundera på det, efter ca 2 dagar hade han bestämt sig att jag skulle få börja rida på SURF, sen dess har jag ridit regelbundet på SURF, och nu har jag min foderponny Mirando, :D



/fanny luna

finns ingen bild från tillfället, men har länkat dig i min blogg.

Tacksam för bidragen, inväntar fler innan utlottningen kan ske. + För er som länkar i er blogg.

Mitt bästa hästminne..



Är en 25år lång kärlekshistoria.



Ponnyn utan namn kom till mig från en hästhandlare sommaren när jag var 14år. När vi lastat av henne frågade grannens flicka om det var en honda eller en handa (hona eller hane) Och det var så hon fick sitt namn , för hon var ju en HONDA.



Honda var den snabbaste, kvickaste, vigaste och klokaste ponny jag träffat. Jag vart kär vid första ögonkastet. en ädel fux med stjärn.

Vad bra det var när min kompis trillat av sin häst ett par mil hemmifrån, Honda hann alltid ikapp barris så helen slapp gå hem.



När grannens kvigor och tjur rymt drev vi in dem tillbaka, Honda kunde, hon var som en liten cowboyhäst.



Eller dagar man var ledsen så var hon den bästa att trösta.



Hon var en fantastisk hopp ponny, som en stålfjäder, hoppade hon verkligen allt man vågade styra på.

Det blev inte så mycket tävlat för oss. Honda hade kapaciteten men var så överenergisk, okontrollerat överenergisk som ungponny.

Så vi tränade och hade kul istället. När jag fallit för ålderssträcket fick min syster ta över tävlandet. Honda sköte sig bättre och och var kontrollerbar på tävling.

Hon blev bara bättre och bättre.

Sedan när min lillasyster även blivit för gammal så blev det min lilla skötare ullis, med vinnarskalle som tog över tävlandet. Det var svårt att hitta någon tränare till dom då hon inte passade in i någon mall, och eftersom jag då utbildat mig så tänade jag ekipaget. (tränare,chaufför,hästskötare och vaktvästare)



Honda gick bättre när hon fick hoppa högt och brett och var då tvungen att ta hjälp från ullis.

Mycket het var hon fortfarande.



Honda och ullis sista tävlingsår tillsammans gick det riktigt bra. och var med och stred i norrlandsmästerskapet. Ullis hade även tapetserat sin första lägenhet med prisrosetter.



Dom startade även i ponnygalopp där dom såklart vann med flera längder.



Vi var på tävling i sundsvall och där skulle debuten på medelsvår B ske. Det var nervöst och så hade jag med mig en nyfödd bebis också, tur hon var en sådan go liten unge, och alla hjälptes åt att sköta henne den helgen.



Banan såg sanslöst svår ut. en gigantisk mur och tre kombination, men som jag skrev så hoppade hon ifall man vågade rida.

Men nu var det såpass svårt att hon förlitade sig på sin ryttare att klara det. Och koncentrationen var på topp.



Vi kom hem nöjda den helgen.



Veckan efter medelsvår b debuten så blev honda sparkad i hagen. Hon blev så otroligt svullen men haltade inte. Knappt en svag markering bara. Det visade sig vid rönken att griffelbenet gått av. Vetrinären tyckte, att eftersom det var sista tävlingsåret , så behövde vi inte operera.

Hon skulle kunna leva med detta, Motionera lätt , gå i pension, bli en skogsmulle.

Men det var ju inte hennes stil att bara lalla runt. Hon var ju en sådan energisk och arbetsvillig ponny. Så vi opererade henne.

och hon fick 14 aktiva år till.



Hondas sista sju åt tillbringade hon på våran nyinköpta gård. I sin hage kunde hon hänga med på vad som hände och vem som kom och gick.



Min dotter tog över Honda. som blev hennes läromästare, en vild och ovanligt energisk sådan. Men dom var tuffa tillsammans. och det syntes inte att hon hade den älsta ponnyn i stallet. Hon var den tränade ponnyn med de torraste benen.



Min dotter hade även carino en period och fodervärd på ponnyn Jill. Två av hondas värsta konkurenter blev hennes bästa vänner på äldre dagar.



Honda fick sluta sina dagar här på gården. jag och min dotter stod med henne när vetriären gav henne den sista sprutan. Och fick då äta havre ur en hink, som hon aldrig annars fick äta.

Lungt och fint, vi satt en lång stund vid henne och grät och sa farväl innan min man la henne i sin grav.



Hon fick en såkallad trotjänarbegravning och ligger begravd på våran gård intill den soligaste platsen vid hagen.

Där har vi planterat en buske med vita blommor.

Det är fem år sedan hon gick bort. Då var hon 29år gammal och jag 38år. 25 år fick vi tilsammans. Jag och min gammla grå.



Det är inte sorg som får mig att gå och tända ljus på graven. Utan all kärlek jag fått alla dessa år.



Och om jag lärt mig något...



Ja, faktiskt allt!



Har tyvärr ingen blogg så kan inte länka till din jättefina blogg. Ska kolla om jag kan scanna in någon fin bild på oss två tillsammans.



Må väl /Yvonne

Mitt bästa hästminne handlar om en ponny som jag har att tacka för så mycket. Världens finaste Duell.



Hösten -06 raserades mycket för mig. Min pojkvän blev allvarligt misshandlad framför mina ögon vilket gjorde att livet kändes tungt en lång tid därefter. I februari -07 blev jag medryttare på en ponny som tog mitt hjärta med storm och han hjälpte mig mycket. Det var något i hans utstrålning, i hans blick. Världens finaste Duell.



Händelsen hösten -06 förföljde mig länge men ändå var denna ponny en stor del i att jag kunde må bättre. När livet kändes tungt fanns han där och lyssnade. Och jag delade sällan, nästan aldrig, det riktigt, riktigt svarta med någon annan än honom.



Det var en dag då det kändes väldigt svårt och minnena hade rivits upp på nytt. Jag minns den tunga känslan när jag åkte till stallet. Orkeslös men samtidigt skakade jag på insidan. När han mötte mig i hagen orkade jag knappt se åt honom när han gnäggade. Jag ryktade snabbt och satte enbart på grimma och grimskaft, tänkte bara gå en promenad. Han skrittade fram bredvid mig där i skogen, vaken blick som tog in allt runtom honom. Jag minns fortfarande hur han såg ut. Hans utstrålning och den känslan han förmedlade. Och där och då var det som att klumpen i mitt bröst löstes upp. Vi gick så i några minuter.



Jag knöt fast grimskaften på grimmans vardera sida och hoppade upp barbacka. Detta var en het häst och kanske var det inte vad någon skulle kallat klokt då. Men det kändes så rätt. Jag tänkte bara galopp och så bar det av längs grusvägen. Ängen på högersidan, tårar i ögonen av både lättnad och vind. Smattrandet av hans taktfasta galopp mot underlaget. Vi var ett. Fri, fri, fri och lycklig, lycklig, lycklig.



När jag hoppade av honom var jag så mycket lättare än vad jag då varit på länge. Jag har den ponnyn att tacka för så mycket. Både ryttarmässigt men också till en stor del genom saker som dessa. Detta är mitt allra bästa hästminne. Det slår alla träningar, tävlingar, skogsturer och simturer med hästarna. Det minnet får mig att förstå varför jag håller på med hästar. Som sagt har jag honom att tacka för så mycket. Världens finaste Duell.

Har givet länkat tävlingen i min blogg också.

Mitt bästa hästminne är något jag aldrig kommer att glömma. Det var den 20 april 2008 då jag för första gången startade i en lokal hopptävling på Södra Umeå Ryttarförening med ridskolehästen O'boy. Jag var då 14 år gammal. Innan den dagen hade jag länge kämpat för att bli en duktig och mångsidig ryttare, jag red på ridskolan två dagar i veckan och hade en halvfoderhäst på sidan om som jag tävlade med. Varje klubbtävling jag var med i, varesig det var dressyr eller hoppning så blev jag alltid placerad. Jag red nästan varje dag i veckan för att bli en duktig ryttare, och jag jobbade i stallet på helgerna för att bli en duktig hästskötare. Hemma läste jag mycket hästböcker och artiklar, allt för att lära mig mer.

Min familj har aldrig varit förmögen, jag har sett möjligheten att skaffa egen häst som omöjlig men samtidigt som ett mål. Har alltid intalat mig att man aldrig ska ge upp, att ingenting är omöjligt. Men efter många års tjat så blir man less, man börjar inse sanningen, det kommer inte att hända.

Åter till tävlingsdagen, den stora dagen som jag länge hade väntat på. Jag var enormt nervös, och på framhoppningen gick verkligen ingenting som det skulle. Vi rent sagt rasade in i hindrerna och jag blev bara ännu mer osäker. Väl inne på banan hade jag en dålig känsla i magen, men efter första hindret kände jag: det här kan jag! Det kommer gå bra! Vi red en felfri ritt och med en ganska snabb tid, räckte till en 5e placering av 35 startande. Jag var SÅ nöjd!

Där slutar inte min fantastiska dag, efter ritten fick jag höra ett x antal personers positiva åsikter om rundan. Jag tänkte: ”Vad kul att andra märker att jag kämpat för det här”. Till sist kommer min kära mor fram till mig och säger: ”Du är en stjärna, och jag har nu bestämt mig för att köpa en häst till dig, du kan gå hur långt som helst”. Jag trodde inte det var sant, skulle jag få en egen häst?!

Mamma höll sitt löfte, 7 juli 2008 hade jag en egen häst i transporten på väg hem, och det ända jag kunde tänka var: ”Det har lönat sig, man ska aldrig sluta kämpa”.

Lyckan man känner när man får veta att man ska få en egen häst slår alla andra hästminnen, och jag kommer aldrig att glömma den dagen.



Bifogar en bild på mejl och har tipsat andra om tävlingen.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: